Du är kanske visuell, kanske auditiv, kanske en som måste röra på dig för att något ska fastna. Att du har en sådan preferens är forskningen ganska överens om. Det som saknar stöd är nästa steg i resonemanget: att du lär dig bättre om plugget eller undervisningen anpassas efter preferensen. De två påståendena är inte samma sak, och det försvinner nästan alltid när myten återberättas.
Vad forskarna faktiskt prövade
Den genomgång som fortfarande är utgångspunkten för hela diskussionen skrevs av Pashler och medarbetare och publicerades i Psychological Science in the Public Interest 2008. De fyra forskarna fick uppdraget att avgöra om lärstilsbaserad undervisning har vetenskapligt stöd, och de började med att slå fast vad ett sådant stöd skulle behöva bestå av.
Kravet de ställde är strängt men rimligt. Eleverna delas in i grupper efter lärstil. Sedan lottas de inom varje grupp till olika undervisningsformer. Alla skriver samma prov. Och för att lärstilstanken ska hålla måste resultatet visa ett mycket specifikt mönster: den metod som fungerar bäst för den ena gruppen ska inte vara den som fungerar bäst för den andra. Forskarna kallar det ett interaktionsmönster, och det är det enda utfall som skulle visa att just matchningen gör nytta.
Deras slutsats formuleras i två delar som brukar slås ihop till en. Litteraturen innehåller, med deras ord, ”ample evidence” för att både barn och vuxna uttrycker preferenser om hur de vill ha information presenterad, om man frågar dem, och gott om belägg för att människor skiljer sig åt i olika slags begåvning. Men de fann ”virtually no evidence” för själva interaktionsmönstret. De skriver dessutom ut en brasklapp som sällan citeras: eftersom så få studier alls har använt en duglig metod vore det fel att dra slutsatsen att alla tänkbara versioner av lärstilar har prövats och underkänts. Många har helt enkelt aldrig prövats.
Preferens är inte samma sak som effekt
Det som gör lärstilstanken så seg är att den första halvan av den stämmer. Du kan mycket väl föredra att lyssna framför att läsa. Frågan är bara om du också lär dig mer när du får lyssna, och där pekar mätningarna åt ett annat håll.
En av de studier som senare prövade saken gjordes på skolbarn. I Frontiers in Psychology rapporterade Rogowsky och medarbetare 2020 ett försök där drygt hundra femteklassare fick sin läs- och lyssnarförståelse mätt efter att först ha testats för visuell eller auditiv preferens. Något samband mellan preferensen och vilken presentationsform som gav bäst resultat gick inte att hitta. Däremot fanns ett annat mönster, som är värt att läsa noga: eleverna med visuell preferens presterade bättre än de med auditiv preferens på båda måtten, alltså även när de lyssnade. Preferensgruppen sa alltså något om hur bra de presterade i allmänhet, men ingenting om vilket format de borde undervisas i.
Ett annat sätt att pröva saken är att låta bli att styra undervisningen alls och i stället titta på hur studenter faktiskt pluggar. Husmann och O’Loughlin gjorde det med 426 anatomistudenter, publicerat i Anatomical Sciences Education 2019. Två fynd föll ut. De flesta studenterna pluggade inte på det sätt som deras eget VARK-resultat pekade ut. Och bland dem som faktiskt gjorde det syntes inget samband med hur det gick i kursen. Vissa studievanor hängde ihop med bättre resultat, men nyttan hade ingenting med matchningen att göra.
Nästan nio av tio lärare tror ändå på det
Philip Newton och Atharva Salvi gick igenom vad lärare faktiskt tror i Frontiers in Education (2020). De hittade 37 studier med sammanlagt 15 405 lärare i 18 länder, publicerade från 2009 till början av 2020. Den viktade andelen som uppgav att de tror att matchad undervisning är effektiv landade på 89,1 procent, med en spännvidd från 58 till 97,6 procent mellan studierna. Nästan åtta av tio, 79,7 procent, uppgav att de använde eller tänkte använda metoden. Bland lärarstudenter var siffran 95,4 procent mot 87,8 procent bland färdiga lärare. Att den skillnaden inte är statistiskt säkerställd påpekar författarna själva, men de tar nivån bland de blivande lärarna som skäl att inte räkna med att tron är på väg bort.
Här är det lätt att dra siffran för långt, så det är värt att säga exakt vad den gäller. Det handlar om lärares egna uppgifter om vad de tror och tänker göra, inte om observationer av vad som sker i klassrummen. De två talen vilar dessutom på olika tungt underlag: trossiffran bygger på 34 av de 37 studierna, medan användningssiffran bara kommer från sju små studier som tillsammans står för mindre än en tiondel av deltagarna, något författarna själva lyfter fram som en brasklapp. Och de länder som ingår i sammanställningen omfattar varken Sverige eller något annat nordiskt land. Talet 89,1 procent är alltså inget påstående om svenska lärare. Författarna dämpar dessutom sitt eget resultat: de flesta ingående studierna byggde på bekvämlighetsurval med små grupper, och det är oklart om alla svarande förstod att frågan gällde just matchningen och inte lärstilar i någon vidare mening.
Den enskilda mätning som oftast citeras kommer från Sanne Dekker, Nikki Lee, Paul Howard-Jones och Jelle Jolles i Frontiers in Psychology (2012). Där instämde 93 procent av 137 lärare i en region i Storbritannien och 96 procent av 105 lärare i Nederländerna i påståendet att individer lär sig bättre när de får information i sin föredragna lärstil. Också den siffran har en avgränsning som sällan följer med: deltagarna var lärare som anmält intresse för hjärnforskning och lärande, alltså en självvald grupp och inte ett tvärsnitt av kåren.
Läget är inte lika avgjort som rubrikerna låter
Den som söker på ämnet möter två sorters tvärsäkerhet: att lärstilar fungerar, och att frågan är slutligt avgjord. Ingen av dem stämmer riktigt, och den ärliga bilden kräver att två färska arbeten som drar åt olika håll får stå bredvid varandra.
Clinton-Lisell och Litzinger gjorde en metaanalys i Frontiers in Psychology av försök där undervisningen matchats mot modalitetsbaserade lärstilar. Av 21 studier med 1 712 deltagare och 101 effektstorlekar fick de fram en samlad effekt på g = 0,31 med konfidensintervallet 0,05 till 0,57, alltså en liten men statistiskt säkerställd fördel för matchad undervisning. Det är det starkaste publicerade motargumentet mot myt-etiketten, och att utelämna det vore att välja bort en källa för att den är obekväm.
Men läser man vidare i samma artikel blir bilden en annan. Bara 11 av de 42 lärandemått som gick att pröva, alltså 26 procent, visade det korsvisa mönster som lärstilstanken faktiskt förutsäger. Studiekvaliteten var låg, och samtliga försök gjordes vid ett enda tillfälle, vilket författarna själva lyfter fram som skälet till att ingenting kan sägas om långsiktiga effekter. Författarnas egen slutsats är att fördelarna är för små och för sällsynta för att motivera bred användning, och att undervisning med flera presentationsformer är att föredra framför den dyra och arbetsamma matchningen. Även den studie som talar mest till lärstilarnas fördel rekommenderar alltså inte att de används.
Året efter gick John Hattie och Timothy O’Leary igenom 17 metaanalyser i Educational Psychology Review (2025). De skiljer på arbeten som prövar matchningen och arbeten som bara mäter samband, och skillnaden är stor: de fyra metaanalyser som prövar matchningen omfattar tillsammans 143 studier och 401 effekter och ger effektstorleken d = 0,04, alltså i praktiken noll, medan de sambandsmätande ger ett genomsnittligt r = 0,24. Deras förklaring till att lärstilar ständigt återuppstår är att sambandsstudierna blandar ihop lärstil med lärstrategi, och deras rekommendation är att flytta fokus från föredragna format till att lära elever strategier som går att anpassa efter uppgiftens svårighet och mål.
De två talen ska inte läggas bredvid varandra som om de mätte samma sak, och det är värt att säga rakt ut. Clinton-Lisell och Litzinger räknar samman enskilda experiment om just modalitetsmatchning, alltså syn, hörsel och rörelse. Hattie och O’Leary summerar i stället fyra färdiga metaanalyser, varav bara en handlar om modaliteter. De övriga tre rör kognitiva stilar och tankestilar, och den äldsta är från 1986. Det är alltså två olika frågor med olika urvalskriterier, och att g = 0,31 och d = 0,04 skiljer sig åt betyder inte att någon av dem räknat fel. Det som gör läget läsbart är att båda arbetena, trots olika siffror, landar i samma praktiska råd.
Diskussionen pågår i Sverige också
Våren 2023 avpublicerade Skolverket tillfälligt en handledning för specialpedagogik efter kritik för att den låg för nära lärstilstanken. Formuleringen som fastnade var att ”Hur elever lär sig är lika unikt som våra fingeravtryck”. Någon omarbetad version går i dag inte att hitta på skolverket.se. Tommy Lagergren, avdelningschef på myndigheten, förklarade beslutet för lärartidningen Ämnesläraren: ”Syftet med artikeln var inte att förespråka lärstilar, utan att resonera kring en varierad undervisning. Ett antal formuleringar och exempel i artikeln går att tolka på fel sätt och Skolverket har därför tillfälligt avpublicerat artikeln, som nu revideras och förtydligas för att sedan publiceras igen.”
Att begreppet har försvarare även bland svenska forskare framgår av samma tidnings rapportering, där Lena Boström, professor vid Mittuniversitetet, försvarar begreppet med att det finns ett hundratal modeller som kan kallas lärstilar, med mer eller mindre empiriskt underlag. Det är en påminnelse om att ”lärstilar” inte är en enda teori utan ett samlingsnamn, och att det främst är den smala matchningsidén som gång på gång faller i experiment.
Det som har stöd, och som du kan göra i kväll
Pashler och hans medförfattare avslutar med att begränsade resurser gör mer nytta på metoder som har starkt stöd, och sådana finns. Den mest kända rankningen gjordes av John Dunlosky och hans kollegor i Psychological Science in the Public Interest (2013), där tio studietekniker vägdes mot varandra. Två fick högsta betyg: att testa sig själv och att sprida ut pluggandet över tid. Att stryka under, att läsa om och att sammanfatta hamnade i den lägsta kategorin, trots att de är precis vad de flesta gör. Där hamnade också nyckelordsmetoden, alltså den smala tekniken att koppla ett nytt ord till ett likaljudande ord och en bild. Minnespalats och andra loci-tekniker ingick däremot inte alls bland de tio och är alltså varken godkända eller underkända av just den här genomgången.
En tredje metod fick bara medelbetyg av Dunlosky och hans kollegor, men den har prövats direkt i klassrummet med tydligt utfall: att blanda uppgiftstyper i stället för att beta av dem i block. Rohrer och medarbetare lät 126 sjundeklassare räkna exakt samma matteuppgifter under tre månader, men i olika ordning, och rapporterade utfallet i Journal of Educational Psychology 2014.
Upplägget är värt att notera, eftersom det ofta återges fel. Det fanns ingen blandad grupp och ingen blockad grupp. Varje elev fick både blandade och blockade uppgifter, bara på olika ämnesmoment, så eleverna jämförs i första hand med sig själva. Det som lottades mellan eleverna var i stället när provet kom. Bland dem som skrev provet dagen efter repetitionen gav de blandade uppgifterna 80 procent rätt mot 64 procent för de blockade. Bland dem som skrev det efter 30 dagar var skillnaden 74 procent mot 42 procent. Att avståndet växer med tiden är dock inget forskarna kan slå fast, den jämförelsen nådde inte statistisk säkerhet, och de skriver själva försiktigt att fördelen kanske växer. Vad som däremot står klart är att en ren omkastning av ordningen, utan en enda extra minut, lyfte resultatet från 42 till 74 procent rätt en månad senare.
Praktiskt betyder det att kvällens plugg vinner mer på struktur än på format. Stäng boken och förhör dig själv i stället för att läsa om, dela upp veckans arbete i korta pass i stället för ett maratonpass, och blanda uppgiftstyper när du övar. Hur du gör det i praktiken går vi igenom i guiden om studieteknik som faktiskt fungerar, i genomgången av att plugga smartare i stället för hårdare och i beskrivningen av Cornell-metoden, som bygger in självförhöret i själva anteckningen.
Vanliga frågor om inlärningsstilar
Betyder det här att jag inte har någon inlärningsstil?
Nej. Att du föredrar ett visst sätt att ta in information är väl belagt, och Pashler med flera skriver uttryckligen att det finns gott om stöd för både preferenser och skillnader i begåvning. Det som saknar stöd är att preferensen skulle tala om vilken undervisningsform som ger dig bäst resultat. Din preferens är alltså verklig, men den är ingen bruksanvisning.
Är det fel att lyssna på ljudbok om jag tycker att det är lättare?
Inte alls. Om ljudboken gör att du faktiskt kommer igång och blir klar med kurslitteraturen är den bättre än den olästa boken på skrivbordet. Räkna bara inte med en extra inlärningseffekt av formatet i sig, och att du behöver komplettera med självförhör oavsett hur du tog in texten. Formatet avgör om det blir gjort, metoden avgör hur mycket som fastnar.
Vad gör jag om skolan använder ett lärstilstest?
Ta resultatet för vad det är, en beskrivning av vad du tycker om, och låt det inte styra bort dig från metoder som har stöd. Ett test som säger att du är auditiv är inget skäl att sluta skriva egna sammanfattningar eller att hoppa över gamla prov. Husmann och O’Loughlins studie visade dessutom att de flesta studenter ändå inte pluggade i linje med sitt eget testresultat, och att de som gjorde det inte klarade kursen bättre.
Så läser vi forskningsläget
Kalla det gärna en myt, men var noga med vad som är myten. Att människor har olika preferenser är inte myten. Att preferensen ska styra undervisningen är det, och den idén har nu prövats i experiment med skolbarn, med studenter och med vuxna utan att lämna något användbart efter sig. Ett arbete från 2024 hittar en liten fördel, ett från 2025 hittar i praktiken ingen alls, och båda landar i samma råd: lägg tiden på strategier i stället för på format. Det rådet är dessutom det billigaste av dem alla, eftersom det inte kräver något test.
Senast faktagranskad: 18 augusti 2026