Boken ligger uppslagen, tentan är om sju veckor, och ändå blir det ingenting gjort i kväll heller. Förklaringen är sällan lathet. Den mest omfattande forskningsgenomgång som gjorts på området pekar i stället ut en sorts tidsmatematik: ett arbete vars belöning ligger långt bort förlorar mot nästan vad som helst som ger något direkt. Det förklarar varför just plugget är så lätt att skjuta upp, och varför problemet toppar i början av terminen i stället för i slutet.
Varken lathet eller perfektionism
Psykologiforskaren Piers Steel vid University of Calgary gick år 2007 igenom hela forskningsfältet i tidskriften Psychological Bulletin och vägde samman 691 korrelationer ur tidigare studier. Genomgången, The nature of procrastination, finns fritt tillgänglig som författarens eget manus hos universitetets öppna arkiv. Den gör slut på flera av de vanligaste förklaringarna.
Perfektionismen är den mest seglivade. I Steels sammanvägning ligger sambandet mellan perfektionism och uppskjutande på minus 0,03 över 24 studier och närmare 3 900 deltagare, alltså i praktiken noll. Han skriver rakt ut att den som skjuter upp snarare är mindre benägen att vara perfektionist än mer, och att den motsatta bilden hålls vid liv av självhjälpslitteraturen. Två undantag noterar han: socialt betingad perfektionism, alltså känslan att andra har satt ribban, har ett svagt samband på 0,18, och perfektionister som samtidigt sökt terapi avviker från mönstret.
Begåvning spelar heller ingen roll. Sambandet mellan uppskjutande och intelligens eller studiefallenhet stannade på 0,03 över 14 studier och drygt 2 100 deltagare. Lika uppseendeväckande är att viljan inte tycks fattas: sambandet mellan uppskjutande och hur starka avsikter deltagarna själva uppgav var minus 0,03. Den som skjuter upp vill alltså i genomsnitt precis lika mycket som alla andra.
Det som däremot hänger ihop starkt är samvetsgrannhet (minus 0,62), självkontroll (minus 0,58), impulsivitet (0,41) och hur obehaglig själva uppgiften upplevs (0,40). Ett samband nära noll betyder att de två sakerna inte följs åt alls, medan ett samband kring 0,5 är påtagligt starkt i den här delen av psykologin.
Värt att lägga märke till: förmågan att organisera sin tid finns med i listan, men längre ner (minus 0,36) än impulsiviteten. Uppskjutande är alltså inte i första hand ett kalenderproblem.
Ekvationen bakom uppskjutandet
Steel samlade fynden i det han kallar temporal motivation theory, en hopslagning av klassisk förväntansteori och det ekonomerna kallar hyperbolisk diskontering. Formeln är enklare än namnet. Hur mycket du vill göra något just nu bestäms av hur säker du är på att lyckas, gånger hur mycket det är värt för dig, delat med hur känslig du är för väntan, gånger hur länge du måste vänta på belöningen.
Det avgörande står i nämnaren. Väntetiden delar motivationen. En belöning som ligger tre månader bort blir därför inte lite svagare, den blir dramatiskt mycket svagare. Att umgås med kompisar har i praktiken ingen väntetid alls, och behåller därför sitt värde hela terminen. Uppsatsen gör det inte.
Terminen som räknas ner, dag för dag
Steel illustrerar med en påhittad student. Uppsatsen delas ut den 15 september, i terminens början, och ska lämnas in den 15 december, när kursen slutar. Studenten har två alternativ hela terminen: att skriva eller att umgås. Han tycker om att umgås, men han vill ha bra betyg ännu mer.
Ändå vinner umgänget, vecka efter vecka. Först den 3 december byter skrivandet plats i motivationsordningen, och då återstår enligt Steel just 12 dagar av koncentrerat arbete. Räknat på hela perioden är det knappt 13 procent av de 91 dagar studenten faktiskt hade till sitt förfogande.
Det intressanta med exemplet är att ingenting går fel i det. Studenten är varken lat eller oorganiserad, och han värderar genomgående betyget högre än festen. Uppskjutandet uppstår ändå, som en ren följd av att belöningen ligger långt bort. Det är den poäng som skiljer Steels förklaring från moralen i de flesta pluggtips.
Tre saker som gör studier särskilt lätta att skjuta upp
Samma ekvation förklarar varför studier drabbas hårdare än de flesta andra åtaganden. Tre drag är nästan unika för skolarbete.
- Deadline ligger onaturligt långt bort. Ett jobb har veckomöten och kollegor som väntar. En kurs kan ha en enda inlämning tre månader fram. Väntetiden i nämnaren blir maximal precis när kursen börjar, alltså när det vore som mest värdefullt att komma i gång.
- Uppgiften saknar ett definierat slut. Att skriva klart en uppsats går att bocka av. Att ”läsa på till tentan” gör det inte, för det finns ingen punkt där man bevisligen är färdig. Otydligheten sänker tilltron till att man kommer att lyckas, och just den tilltron hade ett samband på minus 0,38 över 39 studier och nästan 7 000 deltagare. Steel påpekar dessutom att rädsla för att misslyckas verkar påverka uppskjutandet just genom den vägen, alltså via låg tilltro till den egna förmågan, snarare än genom ångesten i sig. Handlar ditt motstånd mest om nervositeten inför provet finns egna metoder för tentaångest.
- Ingen märker något i dag. Straffet för en förlorad kväll kommer i form av ett betyg långt senare, och drabbar aldrig kvällen själv. Enligt Steels modell gäller motsatt regel för straff som för belöningar: vi föredrar dem avlägsna, osannolika och små. En kväll utan plugg uppfyller alla tre.
Känslan eller kalkylen? Två förklaringar som ofta blandas ihop
En förklaring som ofta tillskrivs Steel är att uppskjutande egentligen är ett sätt att reglera känslor, alltså att man skjuter upp för att slippa ett obehag just nu. Beskrivningen är rimlig och väl belagd, men den kommer inte från honom. I hans genomgång förekommer uttrycket känsloreglering över huvud taget inte i den löpande texten, bara i litteraturförteckningen.
Steel behandlar tvärtom humöret som en följd av uppskjutandet snarare än som dess motor, och han är uttalat försiktig. Belägget kallar han inte entydigt, och han avstår medvetet från att väga samman studierna om humör statistiskt, eftersom resultaten pekar åt olika håll beroende på när under terminen de mätts. Han redovisar både forskning som stöder ett samband och forskning som inte finner något alls.
Den känslobaserade förklaringen fick sin tydliga form först sex år senare, när Fuschia Sirois och Timothy Pychyl publicerade Procrastination and the Priority of Short-Term Mood Regulation år 2013. Deras tes är att uppskjutande i grunden handlar om kortsiktig humörreparation, och att notan betalas av ens framtida jag. Uttrycket de bygger vidare på, att vi ger efter för att må bra, kommer i sin tur från Dianne Tice och kollegor, som i ett experiment år 2001 visade att studenter som försatts i dåligt humör hellre försökte pigga upp sig än förberedde sig inför ett prov.
Källorna drar alltså delvis åt olika håll, och det är värt att veta om man läser vidare på egen hand. Steel såg motstridiga resultat kring humöret och lade tyngdpunkten vid tid och impulsivitet. Sirois och Pychyl satte känslan i centrum. De två bilderna utesluter inte varandra, men de leder till olika råd: den ena säger att du ska korta avståndet till belöningen, den andra att du ska hantera obehaget i stunden.
Vad det betyder när du ska plugga i kväll
Följer man Steels ekvation finns det tre ställen att skruva på, och bara ett av dem har med kalendern att göra.
Det mest verkningsfulla är att korta väntetiden. Steel noterar själv att organisationsförmåga tycks fungera just genom att den skapar närliggande delmål, alltså genom att flytta belöningen närmare. Ett kapitel i kväll med en avbockning i slutet slår en tenta i november. Att bryta ner kursen i konkreta nästa steg är hela poängen med ett fungerande system för studieplanering i Notion eller Obsidian. Ännu kortare blir avståndet med Pomodoro-tekniken, där nästa paus alltid ligger 25 minuter bort i stället för flera veckor.
Det andra är att sänka obehaget, eftersom uppgiftens motbjudande sida var en av de starkaste faktorerna i sammanvägningen. Ju vagare en uppgift är formulerad, desto obehagligare känns den. ”Plugga inför tentan” är ett hot. ”Läsa sidorna 40 till 52 och skriva fem frågor på dem” är en uppgift som går att börja på.
Det tredje är tilltron till den egna förmågan, som växer av att man faktiskt genomför något litet. Där är ordningen viktig: tilltron kommer efter det första passet, inte före. Att vänta på att känna sig motiverad är att vänta på fel sak.
Allt det här handlar om att komma i gång. Att sedan hålla kvar uppmärksamheten när du väl har satt dig är ett eget problem med egna lösningar, och det tar vi i guiden om koncentration och fokus när du pluggar.
I Steels diagram börjar kurvan för skrivandet klättra först i december. Det säger något värt att ta med sig in i terminen: uppskjutande betyder sällan att arbetet aldrig blir gjort, utan att det trängs ihop till den kortaste och dyraste delen av kursen. Att flytta den punkten framåt är hela vitsen.